Ett inte helt ovanligt sätt att arbeta med epoxi är att man lägger vått i vått för att slippa slipa mellan lagren. Så långt är allt gott. Men när ord som tejpklibbigt börjar komma in i samma mening börjar det bli mer besvärligt.

Vad är egentligen tejpklibbigt? Om 100 personer tillfrågas är jag ganska säker på att det blir ca 70 olika svar. Vår önskan är ju att kunna lägga lager två i lager ett utan att behöva göra den förbaskade slipningen.
Det som styr fönstret där just tejpklibbig är rätt ord är temperaturen, luftfuktigheten och mängden koldioxid runt omkring oss. Sen finns det en parameter till; hur noga är det egentligen?

Ja, den sista parametern är ofta den som gör att många tycker de tre första parametrarna är oviktiga. Kanske tänker man inte på att anledningen till att vissa arbeten görs om oftare än andra på t.ex. en båt kan ha vissa paralleller med just detta. För det där fönstret är svårt att pricka helt bra faktiskt. Hyfsat bra går det att pricka, men pratar vi ytor som skall belastas konstant under vatten t.ex. är inte hyfsat det ord jag vill använda.

Vad är det då som händer och sker som förstör allt?
När blandningen epoxi och härdare är gjord i spannen är allt bra. Utrymmet ovanför ytan är mättat av aminångor och så värst mycket koldioxid eller fukt finns inte närvarande. Full reaktion mellan epoxi och amin – bra. Men när vi plötsligt börjar smeta ut epoxin i tunt lager på en stor exponerad yta, det är då som det börjar bli marigt.

Aminerna är nämligen inte bundna att bara reagera med epoxi, o nej, en liten smäcker koldioxidmolekyl (CO2) är mycket enklare att binda till.

Är det nu för varmt på ytan så blir molekylerna lättrörliga och reaktionen epoxi – amin gynnas. Dock är varm yta detsamma som att epoxin blir tunnare och kanske rinner undan. Den bör tixotroperas för att kunna användas. Dock gynnar värmen reaktionen mellan epoxi och amin och den lättrörliga aminen i ytan blir snabbt infångad. Är temperaturen på tok för hög blir filmen för tunn och vi riskerar genomkarbonatisering. Det betyder att ingen epoxi fick vara med och reagera utan koldioxiden fick all amin. Resultatet är en geggig yta.

Är det för kallt på ytan så blir epoximolekylen väldigt osexig för aminerna som är lättrörliga vid låg temperatur. De söker andra partners och koldioxiden är lätt tillgänglig. Dock är filmen inte särskilt lättrörlig i sig, men en ordentlig karbonatisering på ytan är att förvänta.

Är det för fuktigt är luften tung och innehåller mycket vatten. Vatten kan accelerera reaktioner där aminer finns med. Så fuktigt och kallt är långt ifrån optimalt.

Om du sitter inne i båten och jobbar, så kommer utrymmet att uppvärmas av din lampa och dig, din andedräkt och svett kommer att höja luftfuktigheten samt att din utandningsluft höjer koldioxidmängden i luften.

Jag hoppas inte du som läser tycker att jag är konstig om jag oftast rekommenderar att du använder peel-ply eller slipar om du inte kan lägga vått i vått.

Ett normalt karbonatskikt är ca 1-4µm tjockt. Så det är ju inga distanser som skall slipas bort. Slipas? Det är oftast frågan om mattering, såvida inte flugor och rådjur fastnat. 😉