För att jobba med epoxi krävs lite planering
Att planera sitt arbete är A och O. Epoxiplast är en produkt som bildas av att härdare och epoxi reagerar med varandra. Denna reaktion utvecklar värme som accelererar reaktionen yterligare. Är blandningen klar och funderingarna börjar dyka upp i det läget, ja, då är förmodligen den blandningen bränd. Ställ burken på ett ställe där den kan bli varm utan att störa något annat. Temperaturen i en sådan burk kan i vissa fall bli långt över 100°C.
Som reparationsmaterial
Epoxi har en bra vidhäftning till de flesta material. Detta kommer sig av att epoxi klarar av att väta till de flesta underlag. Material som t.ex. trä, plywood, polyester och metaller innebär ofta inga problem att limma. Poröst eller sugande trä förlimmas före limning, eventuellt fylls limmet 
då med fyllnadsmaterial.
Om en träkonstruktion råkat ut för röta, så måste allt dåligt trä lokaliseras och avlägsnas. Därefter måste resterande trä vid reparationsstället torkas mycket noga, så att ingen fukt finns kvar då arbetet med epoxi börjar.
Borttaget trä skall ersättas med nytt snickartorrt trä ( 8 – 10 % ) som limmas fast. Såväl reparationsstället som träbitarna skall fasas för att få så stora limytor som möjligt.
Om skadeställena inte är så stora utan endast i form av mindre rötfläckar skrapar man bort trät och ersätter detta med en epoxi — fillerblandning, eventuellt med en tillsats av huggen eller mald glasfiber.
Skador på metall kräver ett väl rengjort underlag, fritt från oxidation (rost) och fett. För optimal vidhäftning, beläggs den nyblästrade ytan med NM Stålprimer 270 innan reparationen görs.
Plastskador kan behöva lite olika förbehandlingar. Är det polyesterplast, skall ytan slipas och tvättas av med aceton innan den beläggs med epoxi.
Fogning
Det är en fördel att använda snedlaskar som limfogar i en konstruktion. De krafter som en limfog kan råka ut för, kan med snedlaskar fördelas ut över en större yta och därmed minskar risken för brottanvisning.
Fördelen att använda ett fyllande lim vid limfogning, som exempelvis NM Lim 250 eller NM Laminering 275 med tillsats av ett lämpligt fyllnadsmaterial, är att limmet kan fylla ut håligheter och ojämnheter i limfogen utan att fogens styrka minskar, så kallad “gap-filling”.
Ett fyllande lim ger även möjlighet att använda ett lågt presstryck som åstadkommes med häftklamrar och mindre tvingar, detta är tillräckligt presstryck för limfogen.
Om limfogen är i en vinkel eller hörn bör man spackla upp hålkäl med hjälp av antingen limmet tillsatt med fyllnadsmaterial till spackelkonsistens, eller med ett för ändamålet avsett epoxispackel. Detta hålkäl ökar limfogens yta och ger samtidigt en stöttande och uppstyvande funktion.
Är limmet för starkt tixotroperat kan detta inverka negativt på vätningen och därmed vidhäftningen.
Kallbakning med trä eller plywood
Material som trä / plywood suger in bindemedel. Genom att tixotropera limmet, eller tillsätta fyllnadsmaterial, så minskar insugningen och tillräckligt med lim är kvar till limfogen. Eventuellt får man förlimma / primera ytorna före limning.
Ytbehandling och limning i flera skikt
Då mer eller mindre all epoxi under härdning råkar ut för något som kallas karbonatisering, är det nödvändigt att avlägsna ett eventuellt karbonatskikt för att få god vidhäftning. Det kan dock vara svårt att avgöra om ett epoxiskikt är överdraget med en karbonathinna eller ej, den är nämligen inte synlig för blotta ögat. En god avslipning räcker, äldre ytor tvättas också med aceton. Karbonatiseringen är mycket temperaturberoende, låg temperatur och hög luftfuktighet ger en hög karbonatiseringsgrad och tvärtom. Så det är även av denna anledning viktigt att arbeta i temperaturer runt +20°C.
Laminering
För det första krävs det en fiber. Den skall vara avsedd för att användas tillsammans med epoxi.För det andra krävs ett lamineringsharts som kan väta den aktuella fibern.
Vävarna skall alltid förvaras torrt och dammfritt. När de handhas bör plasthandskar användas för att inte fibrerna skall bli förorenade eller att du skall få glasfiberstickor i fingrarna. Se till att det glasfibermaterial du skall använda är färdigklippt och lägg sedan upp dem på ett strategiskt sätt.
Lamineringsharts väljs utifrån de förutsättningar som skall gälla vid lamineringen och för slutresultatet. Material och lufttemperatur bör vara så nära 20°C som möjligt. Luftens relativa fuktighet, vid öppen hantering, bör ligga mellan 40 och 55% för bästa resultat.
Åtgången av epoxiplast är ungefär densamma som vävens vikt vid handlaminering.
Mätta först underlaget med epoxi, lägg sedan på väven med fibrerna i önskad riktning. Tag en väl urtvättad (dvs den luddar inte längre) korthårig mohairroller eller pensel och tryck ner väven så att epoxin väter igenom. Behövs det, påförs mer epoxi. Ett bra laminat skall inte ge ett blankt uttryck.
Skall ytterligare vävlager påföras, lägger man på en väv ovanpå, rollar, påför mer epoxi, rollar. Så fortsätter man till önskat antal lager har erhållits.
Lägg inte på för mycket material, då det oftast är enklare att lägga till än att ta bort. Vakuumsugs laminatet så blir det ännu starkare p.g.a. att mikroblåsor av luft sugs bort ur laminatet. Därigenom ökar glasfiberhalten i laminatet.
Ett härdat laminat skall slipas före vidarebehandling.
Jämförs två stycken jämntjocka laminat av epoxi och exempelvis polyester som legat i vatten en längre tid, så kan en enkel mätning visa att epoxilaminatet är många gånger starkare vid våta laminat. Därför kan epoxilaminat göras tunnare och därvid blir konstruktionen också lättare.
Injicering
Detta är ett effektivt men lite svårare sätt att tillverka laminat på. Det krävs en hel del utruistning som vakuumpump, slangar, slangklämmor, butyltejp och insug. Utöver detta kunskap i hur man lägger upp vävarna för att flödet av epoxi skall ske så jämt som möjligt. Här kan det vara frågan om att ha vissa lager i laminatet som rena distributionslager.
I huvudsak läggs ett laminat för vakuuminjicering upp på följande sätt:
Slangen från vakuumanslutningen får inte gå direkt till vakuumpumpen utan via en så kallad ”epoxifälla”. En helt tät burk där utsugen epoxi kan rinna ner i en spann. Då epoxi i stora volymer kan bli mycket reaktiv, bör temperatur och volym inne i fällan hållas under uppsikt.
Ytbehandling
För maximal ytfinish och största möjliga yttäthet bör man applicera minst två lager epoxi, utan tillsatser av fyllnadsmedel eller liknande. Vid behandling av trä kommer det första skiktet att till viss del tränga ned i träet och det andra skiktet lägger sig som ett ytskikt. För största ytsläthet, och bästa vidhäftning, skall man slipa noga mellan varje lager epoxi som appliceras. För ytor som exponeras för väder och vind, gäller att ytskiktet lamineras med glasfiberväv.
Håligheter och andra ojämnheter skall spacklas innan sista lagret ytepoxi appliceras. Om ytan skall målas med täckande färg, kan ett färdigt epoxispackel som vårt NM Spackel 206 Lätt användas eller så tillverkas ett liknande spackel med hjälp av lämplig epoxiprodukt och fyllnadsmaterial. Skall båten inte målas med täckande färg, bör ett genomskinligt fyllnadsmedel som tillsats till epoxin användas. Vanlig epoxi ”kritar” utomhus, och bör överlackeras med en polyuretan- eller akryllack.
Att tänka på innan laminering med kolfiberväv
Kolfiber används för att det är snyggt och för att det ger dragstarka laminat. Det slutliga laminatets användningsområde gör att vissa saker bör vara genomtänkta före lamineringen. Den första delen är om solljus kommer att ligga på längre tider. Då måste en lamineringsepoxi med hög TG väljas. På ett svart underlag kan det bli relativt varmt, så en TG överstigande 100°C är att föredra.
Skall laminatet vara inom- eller utomhus? Direkt solljus är mer skadligt för konventionell epoxi än om solljuset kommer genom ett fönster. UV-strålarna bryter ner ytan, vilket folkligt kallas att epoxin ”kritar”. Detta medför att det blir en matt yta. Antingen bör ett alifatiskt epoxisystem väljas eller ett som kan poleras och t.ex. ytskyddas med vax.
Varje enskild kolfiber är 5–10 μm i diameter. Ytan på varje fiber är dessutom svår att väta. Det är en sak att få epoxi att sitta fast lite allmänt på kolfibern, men lite svårare att få kolfibern att sitta ihop med epoxin. Därför är det viktigt att man väljer ett system som har just god vätning. Detta innebär ofta en lång öppentid, och ju längre öppentid dessto mer tid för epoxin att komma kolfibern riktigt nära.
Om upplägget skall ske mot en formvägg är det förnuftigt att använda en gelcoat. Här måste naturligtvis samma krav ställas, men om något avkall skall göras så är det värmetåligheten. Om gelcoaten mjuknar något gör det inget om laminatet under är fast. Med en gelcoat fås dessutom en slityta som kan repareras utan att kolfibren tar skada.
I de flesta fall vid kolfiberlaminering så används någon form av härdning vid högre temperatur. För att undvika att materialet rinner ur väven eller att spänningar byggs in bör ugnen kunna rampas upp i temperatur, d.v.s. långsamt och kontrollerat. Vi har ett antal system som kan uthärdas vid rumstemperatur, men då är TG begränsad till max 70°C.
Rampning
I våra datablad står det ibland att temperaturen skall rampas upp till en viss temperatur. Detta görs för att härdningen skall ske så spänningsfritt som möjligt. Om ett epoxilaminat som fått härda i ett dygn läggs i t.ex. en ugn som håller 150°C, så mjuknar den omgående och tar den form som naturen finner enklast. Tillslut kommer epoxibiten att härda ut, fast den kommer troligen inte att se ut så som önskades.
Om samma epoxilaminat däremot läggs i en ugn som startar vid rumstemperatur och temperaturen sedan ökar med ca 0,25°C per minut, så kommer TG för laminatet hela tiden att vara högre än ugnens temperatur. Laminatet tål värmen under hela härdningsprocessen och kommer troligen att se ut så som önskades.
Genom att långsamt höja temperaturen, rampa, kommer alltså värmetåligheten för laminatet hela tiden att vara högre än den värme som det utsätts för under härdningen.
Att höja temperaturen med 0,25°C per minut kräver lite bättre termostat än vad som finns i en vanlig hushållsugn eller en kupévärmare. Det vanligaste är att termostaten byts mot en lite mer avancerad som kan känna av det utrymme som t.ex. laminatet befinner sig i och sedan utföra härdningen efter detta.
Att höja temperaturen med 0,25°C per minut från 20°C upp till 130°C tar sin modiga tid. Temperaturen skall höjas 110°C och varje grad tar fyra minuter. Totalt sju timmar och tjugo minuter, så det är inte fel med något som är automatiskt.